Jag skriver. Alltså minns jag.

Mellan morgonens väckarklocka och kvällens varma vällingflaska pågår Majkens magiska liv. Hennes dagar och upptäckter vävs samman med mina. Hennes framsteg gör mina steg längre, stoltare. Och jag gör mitt bästa för att minnas så mycket jag bara kan. Det är anledningen till att jag skriver.
När våra minnen flagnar värmer orden. De berättar. För oss tillbaka. Påminner oss om känslostormar, vakna nätter, skratt, oro, dreggliga pussar, långpromenader, en oväntade sovmorgon, första steget, första leendet, första febertoppen och allt det där som är livet.

Vi säger ofta att vi aldrig kommer glömma. Men det gör vi.

Ängslig morsa i ett flygplan.

Jag lär mig hela tiden.

Och den största lärdomen är att om jag och A mår bra och är lugna, så är Majken lugn. I jul var det dags för hennes andra flygresa till England. Den första var en mardröm. Full av diarré, skrik OCH kräk. Jag var gråtfärdig efter månader av sömnbrist och diskbråck. Hade noll ork och ville vända redan efter 10 minuter ombord. Den här gången däremot, seglade vi fram. Majken var nyfiken och glad. Kvittrade. Pratade. Skrattade. Visst blev det lite gnäll och gråt. Men inget som inte en ny Pippi-docka kan råda bot på. På hemvägen var det lite värre. Majken blev väckt efter 15 minuters sömn i bilen, kräktes och vi sprang in på ett överfullt Heathrow där en svensk kärring sprang omkull Majken. Hon tittade på mig som om jag var en idiot. Jag blev vansinnig. Och Majken såklart hysterisk.

Men väl genom check in och passkontroll så återfann sig lugnet och vi boardade med stjärnglans.  Ombord fick vi ett tre-säte själva och efter lite fix med kudde och snuttefilt så la sig världens finaste och coolaste tjej ner. Tittade ut mot himlen. Gosade in sig i filten. Blinkade. Och somnade. Och sov utsträckt med händerna över huvudet tills kaptenen flög in över ett snöklätt Arlanda. Kvällsljusen blinkade ikapp med stjärnorna. En varm flaska välling. En familj på tre personer. Som älskar varandra till himlen och tillbaka.

Min dotter och snö.

Det är tidig morgon och ulliga tussiga snöflingor täcker hela vår balkong. Julbelysningen gnistrar. Jag ropar på Majken. Hon kommer tultande med nappen i högsta hugg. Jag pekar, nästan lite stolt, ut på snölandskapet. Hon tittar förvånat på det där vita konstiga som växer upp och utbrister:

“ Eh –dää?!”

“ Det är snö älskling.”

Hon ägnar en plikttrogen sekund åt snölandskapet, rynkar på sin lilla näsa och vänder på en femöring. Kvar står jag och känner mig rätt töntig.  Jag tyckte jag presenterade något stort. Nysnö i drivor mitt inne i stan. Ett vinterlandskap. Ett barndomsminne. Majken såg bara en mamma i pyjamas som pekade på något obestämbart, rätt ointressant, där utanför.

Kanske en pulka kan få henne på bättre humör.

Om saknad.

Jag vet att det är länge sedan. Mörkret och tröttheten har legat som en tung vår filt över oss. Hosta, snor och krångliga nätter. A har varit iväg på kurs i London i en vecka. Kvar i Sverige satt en liten flicka som undrade och frågade. ” Pa-pa?” Jag vet att hans hjärta brast när han hörde att hon saknade. Men det gick bra och ingen var gladare än Majken när taxin rullade in på vår gata och hon såg sin fina pappa genom fönstret. Först ett försiktigt leende, sen ett nervöst skratt och sen bara glädje, glädje.

Däremot inser jag vilket lass alla ni drar som lever själva med era fina små barn. Att ni orkar. Jag tar av mig hatten. Bockar och bugar. Er styrka är rå, okrossbar och jag hyser den största av respekt för er alla.

Majken är 1,5 år.

Nej jag har inte alla siffror från hennes kontroll i huvudet. Det var hennes fina pappa som var med och jag är alldeles för svamlig för att komma ihåg siffror. De liksom halkar utför en lång slipprig nedförsbacke så fort de försöker ta plats i min hjärna. Men kontrollen gick fint och Majken byggde torn av klossar och storstilade i vanlig ordning. Själv är jag mest förundrad. Hösten är här med besked och jag och min dotter har hittat en ny rytm i vår relation. Vi kramas mycket och vi skrattar. Men det är också en hel del gråt och skrik. Viljor som vill fram. Envishet som slår huvudet i väggen. Men vi  njuter  av varandras sällskap. En sorts samförstånd i tysthet. Vi sitter nära, jag lägger mitt huvud mot hennes och dra in hennes doft. Hon pillar lite på min hand. Klappar min arm. Ibland tittar hon upp på mig. Rakt i ögonen. Det kan låta svulstigt, kanske till och med påhittad, men ibland känns det som att hon är den enda som ser mig precis som jag är.

Min dotter dagisungen.

Enligt pedagogerna älskar Majken att dansa. Så fort det är musik på så sätter hon igång och gungar fram och tillbaka. Lägger huvudet snett. Tittar under lugg. Hon älskar att krypa i tunneln och hennes absoluta favoritsaga är lilla gumman. Ute på gården är det bollar och innebandyklubbor som gäller. Sen byggs det en och en annan sandkaka som serveras i det röda lilla huset. Hela den här minivärlden som hon lever i. Den är så bedårande. Den här lilla människan som jag har fått äran att bli mamma till. Hon river liksom ner allt som var förutbestämt. Hon bryter ständigt ny mark i mitt hjärta. Tack för dina små fötter mot min rygg om natten. Tack för dina kletiga fingrar i mitt hår vid frukosten. Tack för din kluckande skratt när vi borstar tänderna. Och tack för att du slipar mig mjukare för var dag som går. Jag behöver inte vara rädd längre. För du finns.

Arg och mycket ledsen dotter.

När A hämtade sken Majken upp som en stor sol i sandlådan. Hon kastade sig upp och föll i hans armar. Hon kramade hårt flera gånger. Sen fortsatte hon leka. När hon såg att A hade med sig hennes vagn blev hon jätteledsen. Det var som om hon kom på, först där och då, att han hade varit borta flera timmar. Hon grät och grät. Skrek och vrålade. A satt på en bänk vid Vita bergen med en vansinnigt ledsen dotter. Tårar som forsade och en alldeles galen ilska. Till slut lugnade hon sig. Fick lite mellis och så rullade de hemåt. Kvällen var ljuvlig. Hon pratade massor på sitt alldeles egna språk, åt massor av A:s supergoda spagetti och köttfärsås och svepte vällingflaskan som om det inte fanns någon morgondag. Och framförallt, hon lekte själv. Satt med sina leksaker och pulade, visade oss något då och då. Det kändes som hon växt på bara en dag. En ny fart i hennes steg. En övertygelse i hennes ögon. Vi satt tysta och bara tittade. Stolta. När jag nattade henne ville jag ha henne närmare än närmast. När hon reste sig upp från spjälsängen för att ge mig en kram viskade jag mjukt mot hennes varma kind.

Godnatt min älskling. Sov så gott nu. Mammas kärlek och skatt i livet.

Hur gick det?

Majken leker utomhus med Anna, en av pedagogerna. Anna visar henne den allra roligaste lådan som är full av leksaker till sandlådan. A förbereder sig för vinkningen. Han går fram till dem och säger, med sin allra lugnaste stämma:

”Majken, nu ska pappa gå till jobbet”.

Majken tittar upp från leksakslådan och ler stort mot honom.

”Hej då älskling” säger han samtidigt som han ger henne en puss

Sen går han. Efter ett par meter vänder han sig om och vinkar. Då har Majken redan huvudet i leksakslådan igen.

Väl ute på gatan, går han in igen, bakvägen, för att lämna lite extra ombyte i Majkens låda. Då kan han inte låta bli att kika ut genom fönstret mot gården. Majken tultar runt och håller Anna i handen. Hon ser glad ut.

A ringer mig, med andan i halsen. Han säger att benen känns som spagetti. Men att han är lycklig, lycklig.

Jag är stolt. Stolt.

Dagis på riktigt.

Idag ska A vinka till Majken och gå därifrån. Mitt mammahjärta brister bara vid tanken. När jag står och väntar på tunnelbanan känner jag hur tårarna stiger i ögonen. Jag andas djupt och koncentrerar mig på att inte börja gråta. Antony and the Johnsons sjunger i Ipoden. Jag går längs bort på perrongen. Stirrar in tågtunneln.  Varför är jag så vek som mamma? Alla andra verkar så tuffa, logiska och duktiga Jag vacklar lätt. Och låter känslorna dundra fram som en snabbtåg i hjärtat.

Långt ifrån.

Idag är det din första dag på dagis. Jag har fått veta att runt kvart i elva äter ni lunch. Just nu sitter du alltså vid ett litet bord med en massa nya människor. Din fina pappa är med dig. Men du känns så långt bort min skatt. Jag undrar om du tycker om maten. Om du skrattar och busar eller om du sitter lite mera still och tittar. Om du har den där blicken som du får ibland när du undrar.