Majken är 1,5 år.

Nej jag har inte alla siffror från hennes kontroll i huvudet. Det var hennes fina pappa som var med och jag är alldeles för svamlig för att komma ihåg siffror. De liksom halkar utför en lång slipprig nedförsbacke så fort de försöker ta plats i min hjärna. Men kontrollen gick fint och Majken byggde torn av klossar och storstilade i vanlig ordning. Själv är jag mest förundrad. Hösten är här med besked och jag och min dotter har hittat en ny rytm i vår relation. Vi kramas mycket och vi skrattar. Men det är också en hel del gråt och skrik. Viljor som vill fram. Envishet som slår huvudet i väggen. Men vi  njuter  av varandras sällskap. En sorts samförstånd i tysthet. Vi sitter nära, jag lägger mitt huvud mot hennes och dra in hennes doft. Hon pillar lite på min hand. Klappar min arm. Ibland tittar hon upp på mig. Rakt i ögonen. Det kan låta svulstigt, kanske till och med påhittad, men ibland känns det som att hon är den enda som ser mig precis som jag är.

Min dotter dagisungen.

Enligt pedagogerna älskar Majken att dansa. Så fort det är musik på så sätter hon igång och gungar fram och tillbaka. Lägger huvudet snett. Tittar under lugg. Hon älskar att krypa i tunneln och hennes absoluta favoritsaga är lilla gumman. Ute på gården är det bollar och innebandyklubbor som gäller. Sen byggs det en och en annan sandkaka som serveras i det röda lilla huset. Hela den här minivärlden som hon lever i. Den är så bedårande. Den här lilla människan som jag har fått äran att bli mamma till. Hon river liksom ner allt som var förutbestämt. Hon bryter ständigt ny mark i mitt hjärta. Tack för dina små fötter mot min rygg om natten. Tack för dina kletiga fingrar i mitt hår vid frukosten. Tack för din kluckande skratt när vi borstar tänderna. Och tack för att du slipar mig mjukare för var dag som går. Jag behöver inte vara rädd längre. För du finns.

Arg och mycket ledsen dotter.

När A hämtade sken Majken upp som en stor sol i sandlådan. Hon kastade sig upp och föll i hans armar. Hon kramade hårt flera gånger. Sen fortsatte hon leka. När hon såg att A hade med sig hennes vagn blev hon jätteledsen. Det var som om hon kom på, först där och då, att han hade varit borta flera timmar. Hon grät och grät. Skrek och vrålade. A satt på en bänk vid Vita bergen med en vansinnigt ledsen dotter. Tårar som forsade och en alldeles galen ilska. Till slut lugnade hon sig. Fick lite mellis och så rullade de hemåt. Kvällen var ljuvlig. Hon pratade massor på sitt alldeles egna språk, åt massor av A:s supergoda spagetti och köttfärsås och svepte vällingflaskan som om det inte fanns någon morgondag. Och framförallt, hon lekte själv. Satt med sina leksaker och pulade, visade oss något då och då. Det kändes som hon växt på bara en dag. En ny fart i hennes steg. En övertygelse i hennes ögon. Vi satt tysta och bara tittade. Stolta. När jag nattade henne ville jag ha henne närmare än närmast. När hon reste sig upp från spjälsängen för att ge mig en kram viskade jag mjukt mot hennes varma kind.

Godnatt min älskling. Sov så gott nu. Mammas kärlek och skatt i livet.

Hur gick det?

Majken leker utomhus med Anna, en av pedagogerna. Anna visar henne den allra roligaste lådan som är full av leksaker till sandlådan. A förbereder sig för vinkningen. Han går fram till dem och säger, med sin allra lugnaste stämma:

”Majken, nu ska pappa gå till jobbet”.

Majken tittar upp från leksakslådan och ler stort mot honom.

”Hej då älskling” säger han samtidigt som han ger henne en puss

Sen går han. Efter ett par meter vänder han sig om och vinkar. Då har Majken redan huvudet i leksakslådan igen.

Väl ute på gatan, går han in igen, bakvägen, för att lämna lite extra ombyte i Majkens låda. Då kan han inte låta bli att kika ut genom fönstret mot gården. Majken tultar runt och håller Anna i handen. Hon ser glad ut.

A ringer mig, med andan i halsen. Han säger att benen känns som spagetti. Men att han är lycklig, lycklig.

Jag är stolt. Stolt.

Dagis på riktigt.

Idag ska A vinka till Majken och gå därifrån. Mitt mammahjärta brister bara vid tanken. När jag står och väntar på tunnelbanan känner jag hur tårarna stiger i ögonen. Jag andas djupt och koncentrerar mig på att inte börja gråta. Antony and the Johnsons sjunger i Ipoden. Jag går längs bort på perrongen. Stirrar in tågtunneln.  Varför är jag så vek som mamma? Alla andra verkar så tuffa, logiska och duktiga Jag vacklar lätt. Och låter känslorna dundra fram som en snabbtåg i hjärtat.

Långt ifrån.

Idag är det din första dag på dagis. Jag har fått veta att runt kvart i elva äter ni lunch. Just nu sitter du alltså vid ett litet bord med en massa nya människor. Din fina pappa är med dig. Men du känns så långt bort min skatt. Jag undrar om du tycker om maten. Om du skrattar och busar eller om du sitter lite mera still och tittar. Om du har den där blicken som du får ibland när du undrar.

En kväll i augusti.

Sommaren lider mot sitt slut. Jag vet att det ska bli varmt i helgen igen, men den lider mot sitt slut. Så är det. På måndag ska Majken börja på dagis. Hon kommer få ett alldeles eget litet mini-liv som vi inte är med i. Egna vänner. Egna rutiner. Någon annan ska trösta henne. Få henne att skratta. Berätta sagor och visa hur man äter ordentligt. Hon tar sitt allra första steg ifrån oss nu. Det känns vemodigt men otroligt spännande. Min högsta dröm är att Majken ska växa upp till en stolt, lycklig, självständig och kärleksfull kvinna. Som vågar vara stark. Och svag. Som är full av både skratt och allvar.

Min älskling. Du får göra vad du vill så länge du är lycklig. Jag finns här bakom dig. Alltid.

16 månader med dig.

Allt går så fort nu. Du är snabb som vinden mitt hjärta. Ibland ser man bara din blonda kalufs vina förbi. Du har en stark vilja och när vi inte gör som du vill skriker du och faller ihop i en dramatisk hög på golvet. En teaterapa. Dramaqueen. Men som vi älskar dig. Du tycker det är trist att sitta still i barnstolen och äta. Roligare att ställa sig upp och slänga maten på golvet. Vi läser mycket tillsammans i ditt nya lilla rum. Favoriterna just nu är boken om bondgården och lilla barnet. Vi sjunger ”När trollmor har lagt de elva små trollen” när du ska sova och då vill du ha både napp och din snuttefilt. Du gör rörelserna till Imse vimse spindel och I ett hus vid skogens slut och tycker det är jätteroligt att spela instrument. Sen är du rolig. Alltså, vi är nog högst subjektiva, men du har verkligen humor. Du gör så roliga miner och hittar på egna skämt hela tiden. Roligast är att smyga fram och kittla oss när vi låtsassover. Då skrattar du så hela din lilla kropp kluckar. Och mitt hjärta öppnar ytterligare ett rum som är till brädden fyllt av kärlek till dig.

Majken 14 månader.

Det är så mycket som händer nu. Majken utvecklas i en rasande fart och hon får mig att skratta djupt nerifrån magen varje dag. Ma-ma. Ba-ba. Titta dää. Ord som rumlar runt i vår lilla lägnhete dygnet runt. Hon lägger sig ofta som en ål på marken för att kika in under soffan. Plocka i och ur i lådor är skoj. Stapla magnetklossar på varandra är intressant. Dansa med mamma och pappa är toppen. Russin är smaskigt. Rutschkana är spännande, helst på mage. Gunga är kul ett tag. Tittut funkar alltid. En kulen natt natt natt och I ett hus är bra låtar. Badbaljan är fortfarande roligare än badkaret. Kasta boll fram och tillbaka är så himla härligt. Kittla de som går förbi är en stående favorit. Frukostmackan har smör och leverpastej på sig. Mjuka päron är inte helt fel. Gröt känns trist. Det är skönt att somna runt 19.30. Och det är standard att vakna mellan 05-06. Det är kul att dra mamma och pappa i näsan när de inte vill vakna på morgonen. Sen är det alltid alltid lika roligt att titta på den surrande dammugaren. Dra ut alla blöjor från skötbordet. Slänga ut alla kläder ur byrån. Finast av allt är när vi får blöta pussar utan någon anledning alls. Med öppen mun.

Bloggen är numera även en blok.

En ny liten bebis är född. Bloggens första nio månader finns nu även som bok. Alltså en blok. Och till råga på allt har en vänlig själ nominerat den till Årets Blok 09. Så jag kan inget annat göra än att be er göra detsamma. För ju fler som nominerar, desto större chans att det kan hända härliga och roliga grejer. Tycker ni det är töntligt att fiska röster? Hoppas inte. Allt ni behöver göra är att skicka ett mail till blok@vulkan.se där ni nominerar min blogg. Och blok. Ni som varit med hela vägen kanske kan tycka det är kul att ladda ner E-boken. Kostar ynka 25 kr. Ok, det var allt. Tack söta ni för hjäpen! Puss puss på er.