Majken är 1,5 år.

Nej jag har inte alla siffror från hennes kontroll i huvudet. Det var hennes fina pappa som var med och jag är alldeles för svamlig för att komma ihåg siffror. De liksom halkar utför en lång slipprig nedförsbacke så fort de försöker ta plats i min hjärna. Men kontrollen gick fint och Majken byggde torn av klossar och storstilade i vanlig ordning. Själv är jag mest förundrad. Hösten är här med besked och jag och min dotter har hittat en ny rytm i vår relation. Vi kramas mycket och vi skrattar. Men det är också en hel del gråt och skrik. Viljor som vill fram. Envishet som slår huvudet i väggen. Men vi  njuter  av varandras sällskap. En sorts samförstånd i tysthet. Vi sitter nära, jag lägger mitt huvud mot hennes och dra in hennes doft. Hon pillar lite på min hand. Klappar min arm. Ibland tittar hon upp på mig. Rakt i ögonen. Det kan låta svulstigt, kanske till och med påhittad, men ibland känns det som att hon är den enda som ser mig precis som jag är.