För orken är slut. Tröttheten förlamande. Värken konstant. Humöret långt ner i skorna. Jag är inte mig själv längre. Och allt som jag borde le åt. Syrener i full blom. Ljuvligt ljusa kvällar. Värmen. Allt det går mig liksom förbi. Kvar står en hängig kopia av mig själv. Som blir tystare. Tröttare. Så går en dag och kommer aldrig åter. Det är något att glädjas åt ändå. För varje minut, sekund som går för mig närmare dig. Att få hålla dig i mina armar. Se dina blinkande små ögon. Lägga mina läppar mot din panna. Det är allt jag ser och känner. Drömmer om.

Kör hårt!
Hej.
Jag skulle vilja komma i kontakt med dig för att bjuda in dig till en bloggträff.
Du kan väl mejla mig om du är intresserad.
Hälsningar Susanne
Det är tufft så här på slutet… och speciellt i denna värme. Snart, snart har ni ert andra lilla underverk hos er. Snart kan ni pussa pannan. Kittla de små fötterna. Se om liten är lik stor. Håll ut.