Feeds:
Inlägg
Kommentarer

20120316-102307.jpg

Du ligger bredvid mig i sängen. Din varma kropp tätt intill min. Du andas mot mitt bröst och sovtrampar mot min mage. Min hand stryker över ditt huvud. Och samma känsla fyller mig som den natten du landade i mina armar. Den natten jag tog emot dig trots att hela min kropp skakade av utmattning. Trots att smärtan fortfarande ekade i rummet vi befann oss i, så fångade jag dig. Som om jag aldrig gjort något annat. Och samtidigt som din kropp göt sig fast mot min, så sökte min hand sig runt ditt huvud. Jag höll dig. Som om jag aldrig gjort något annat. La mina läppar mot din kind. Viskade ord som jag aldrig vetat om.

Genom att lägga min hand runt ditt huvud. Minns jag allt som om det var nu.

Lördagen 27 augusti 2011.

”Ibland är det som om livet plockade ut en av sina dagar och sa: Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda.”

När du, den vackraste pojke jag någonsin skådat, landade i mina armar stannande tiden för ett ögonblick. Mitt hjärta öppnade ännu ett rum. Och rummet vi låg i tycktes krympa och svälla på samma gång. I den bubblan, i det ögonblicket vibrerade något så starkt i luften. En energi  fyllde mig och trots att jag slöt mina ögon när jag höll dig för första gången så såg jag bara ett starkt ljus. Jag fylldes av en värme så sällsam och påtaglig. En närvaro så skälvande.

När jag slog upp mina ögon mötte jag din blick. Och jag visste att det var dig jag väntat på hela tiden. Hela mitt liv. Fram till denna stund. Har jag väntat på just dig.

Välkommen älskade Alfred.

Kom när du är redo.

Min skatt i magen. Finaste lilla du. Vi längtar så efter att få hålla dig i våra armar. Möta din blick. Klappa dina kinder. Dra in din doft. Vackraste lilla du. Vi fantiserar om dina små fingrar och tår. Din mjuka mage och lena näsa. Ibland känns det som tiden står still samtidigt som den rusar rakt in i din famn. Ögonblicket närmar sig med stormsteg. Snart möts vi.

Och jag har aldrig längtat som just i detta nu.

 

 

 

Hennes virvlande hår. Som sockervadd efter en hel dag på stranden. Hennes varma armar runt mina axlar när jag bär ner henne i det svalkande vattnet. När vattnet stiger över min magen känner jag hur hon klamrar fast sina ben runt mina höfter. Samtidigt rör sig bebisen där inne. Långsamma rörelser. En arm eller en fot gör sig påmind. Jag står så. Med den varma eftermiddagssolen i ansiktet. Min dotter på armen. Och mitt nästa barn i magen. Jag känner mig stark. Modig. Snart ska jag bära er båda. I mina armar. Och genom livet.

Lovers Ring. ”We are always together” by Suga Jewelry


För orken är slut. Tröttheten förlamande. Värken konstant. Humöret långt ner i skorna. Jag är inte mig själv längre. Och allt som jag borde le åt. Syrener i full blom. Ljuvligt ljusa kvällar. Värmen. Allt det går mig liksom förbi. Kvar står en hängig kopia av mig själv. Som blir tystare. Tröttare. Så går en dag och kommer aldrig åter. Det är något att glädjas åt ändå. För varje minut, sekund som går för mig närmare dig. Att få hålla dig i mina armar. Se dina blinkande små ögon. Lägga mina läppar mot din panna. Det är allt jag ser och känner. Drömmer om.

En månad kom och gick.

Tusentals kärleksdränkta tankar och ord cirkulerar i mitt huvud. Ditt boff-boffande hjärta är som den vackraste av musik. Dina rörelse som den mildaste av vågor. Min magen växer och det blir tydligt att det här är på riktigt. Det händer nu. Här. I vårt lilla liv. Vi fantiserar om namn. Mjuka filtar. Små strumpor och de minsta av fingrar. Och vi kallar dig Korven.

%d bloggare gillar detta: